Dem man älskar..

Igår kväll var jag och hustrun med prinsen på badhuset. Jag hade verkligen längtat hela dagen efter att åka dit och bara mysa tillsammans. Det var längesen vi var och badade tillsammans och väl därinne märktes det att Mille hade saknat det.
Han hoppade, simmade och åkte rutchkanan. Han verkligen njöt av att vara där... fast bubbelpoolen var för varm! (Där kunde jag stannat en timma, minst!)

Efteråt, i omklädningsrummet efter att vi tagit bilden på förra inlägget, hörde Fia att hennes telefon ringde. Hon svarade och jag märkte hur chockade hon lät av det hon fick höra.
En nära släkting hade hastigt gått bort och man visste inte hur det hade gått till, troligtvis ett sjukdomstillstånd som orsakat dödsfallet.

Vi var båda två helt chockade av beskedet och visste inte riktigt hur vi skulle hantera det.

Jag är en person som tänker mycket när jag får höra om tragiska händelser. Jag ältar, tänker och ältar igen. Jag undrar hur den personen som är kvar kommer att hantera allt. Om den personen vet hur man betalar räkningar, om h*n kan det där med försäkringar eller hur man sköter om pannan hemma i huset?
Jag tänker på allt det praktiska och om den personen kan allt sånt, för om inte, hur lär man sig sånt när man kanske t o m levt mer än halva livet?

Om man är på väg in i livets "fas tre", där fas ett är barndomen, fas två är vuxen med allt vad det innebär, så är fas tre livet som kommer som pensionär, den tiden när man ska börja varva ned. Leva lugnt med allt som man inte haft tid till innan, njuta och göra allt man VILL, inte det man Måste..
Om man just då, Innan den fasen precis ska inledas, förlorar den man älskar och som man planerade att dela fas tre med, hur kan man då gå vidare? Hur klarar man det?

Jag vill inte veta, jag vill aldrig behöva oroa mig över att uppleva det. Aldrig.

Alla mina tankar till de drabbade, försök hitta styrkan i varandras sällskap och kärlek. Jag skickar all min energi och styrka till er..