En rädd prins

Vi har uppfostrat Mille att bli en orädd kille, en som inte är rädd för mörker, åska, småkryp osv, även om vi själva kanske kämpar med vissa av de rädslorna emellanåt.
I natt var dock första gången som han kom inspringande i vårt sovrum gråtandes och sa att det fanns spöken i hans rum. Jag fick trösta och bära in honom igen och visa att det inte fanns några spöken där. Bara en krukväxt som gav en skugga mot fönstret pga av nattlampan.

Igår kväll tittade han lite på "Mysteriet på Greveholm" där det finns två spöken. När de kom fram sa han direkt "Stick du stygga spöke, för du finns ju inte!" precis som i Alfons-boken och på kvällen läste vi "Räven i kolsvarta natten", en av hans gamla favoriter.
Det kändes alltså inte så konstigt att han kanske drömde lite läskigt igår med tanke på det han fick matat innan läggdags.
PLUS att han på sista tiden, nästan den sista veckan, har börjat vara rädd för mörker och inte vill gå in i rum som inte har lampan tänd.

Jag är lite fördömande nu kanske, men anledningen till att han blivit så här är dagis. Eftersom vi ALDRIG har gett honom anledning till att vara rädd för de här sakerna, så måste det komma därifrån.

Vad ska man göra, ska man säga till och be att de "bagatelliserar" om andra barn skriker för de är mörkrädda, eller för att de ropar att de är rädda för spöken?

Liksom, HUR får jag tillbaka min modige lille kille? (..jo jag vet att det säkert växer bort, men ändå..)