Ok, idag var det dags - Mille skulle operera sitt
vattenbråck och det föll på min lott att åka med honom till SÄS. Fia har ju varit hemma en vecka med honom redan, för hosta/snuva, så jag fick ta tag i modet och inte låta Mina känslor ta överhand. Då hade jag nog inte fixat det utan lugnande (jag också).
07.20 imorse stod vi således inne på dagkirurgen och inväntade besked, skulle han få opereras eller inte eftersom han hade varit sjuk?
En lite äldre herre, som visade sig vara narkosläkaren, fick efter lite protester lyssna på Milles lungor och när han var klar gav han tummen upp. Helt ok att operera alltså.
En slurk lugnande slank ned och tillsammans med bilen BRUM gled Mille in i Snurriga Landet. Han blev verkligen seg och smålurig. Han petade och drog lite i mitt hår, grejade och spanade runt.
Efter ett tag var han såpass lullig att det var dags att ta in honom på operation (jag bar in honom och fy sjutton vad Tung han var!).
De lyckades inte sätta nål på honom (sorry Mille, men du verkar ha ärvt mina gömda ådror - Också!) så det fick bli inandningsnarkos istället. Innan de sövde honom och när han låg på operationsbordet så låg han och kikade på alla apparater runtom och plötsligt lade han huvudet på sned och frågade en av sköterskorna "Göö' du?" ...och han verkade verkligen nyfiken på svaret. :)
Det oroliga och rädda var borta och kvar var bara nyfikenheten.
Operationen tog lite längre än de hade förvarnat om, jag hann att bli orolig så klart trots att de försäkrade innan att jag inte behövde bli det, och efter ca 1, 5 timma fick jag komma in till honom på uppvaket. Han stensov i ungefär 1,5 timma innan en sköterska kom och väckte honom.
Fem minuter tidigare hade kirurgen precis varit och sagt att det är såå bra att han sover länge så han verkligen får sova ruset av sig och att han slipper snedtända när han vaknar.
Så vad hände när hon väckte honom? Jepp, självklart så blir han helt galen. Arg, ledsen, frustrerad och irriterad. Snurrar, vänder och vrider sig och håller på att trilla ur sängen.
Vad skulle hon väcka honom för? Nej det kan man ju fråga sig.. och det gjorde även kirurgen och andra sköterskor när det fick veta.
Nåja, han lugnade ned sig efter ett tag och fick t o m i sig lite välling - till slut. Sen var det alltså bara kisseriet som skulle funka igen, vilket det aldrig gjorde. Vi hann kolla på BRUM och Karlsson på taket och på SuperZebran och till slut tyckte de att vi skulle upp, ut och gå lite; "så kanske det händer nåt!"
Det gjorde det såklart inte, men Mille fick i alla fall i sig en korv med bröd.
Vi gick tillbaka och efter en liten lekstund sa de att vi kunde åka hem och vänta istället. Det brukar komma igång när man kommer hem och kan slappna av lite mer.
Så vi åkte! Väl hemma och med en McDonald´s i magen blev det bingo! Ring, ring till SÄS, här finns en kisseblöja full.
Gött!
Mormor E kom förbi och hälsade på sjuklingen. "Han ska få fika, en EGEN semla!"
Man kan nog kalla dagens matintag för lyx, men det är väl ok när man har opererat sig. :)
Nu har prinsen kojat och båda mammorna är nog ganska trötta efter en lång dag; den ena efter att ha fått jobba som vanligt och bara vänta på besked via telefon och den andra efter att ha haft en känslofylld upplevelse som ju faktiskt gick bra. Tack och lov!
Lite bilder som grädde på semlan:
Det är en spännande mörk saga om en liten kanin som blir jagad av just en "räv i den kolsvarta natten". Mille lyssnar noga varje kväll och gillar mest Ankan som kommer och knackar på.
