16 juni 2011

Vid gott mod

Pratade med pappa igår och han verkade vara vid ganska gott mod, i alla fall när han pratade med mig.
Han hade lite mindre ont och hade fått bra med smärtstillande med sig hem, för han fick komma hem igår, med högerhanden i paket.

Han hade alltså helt klarat tummen (tack och lov), som var fri från bandage, resten av handen var inpackad sa han och de två "småfingrarna" fanns inte kvar. De hade sagt, precis som vi misstänkte, att det inte fanns något de kunde göra för dem utan det var bara att lappa ihop det som fanns kvar.
Långfingret hade de också fått laga på något sätt, men han visste inte helt säkert hur. Pekfingret var nog också ganska ok.

Han har ju trots allt kvar det väsentliga och viktiga greppet i handen och vi har sagt så många gånger att det var tur att det inte blev värre, att han kunde förlorat hela handen.

Jag kan tänka mig att en sån här olycka leder till en viss sorgetid, precis som när man förlorar någon man tycker om. Att "bara" förlora två fingrar kanske inte låter så svårt för vissa, men jag tror inte man kan föreställa sig om man inte varit i sitsen själv.
Det är ju en bit av ens fysiska kropp som man haft hela livet, som inte finns kvar längre...

Som min syster skrev ska man ta vara på livet och njuta, man vet aldrig vad som kan hända..

15 juni 2011

Fästningen runt i bilder

Jag utlovade ju lite bilder från vår promenad som vi tog runt Varbergs Fästning förrförra helgen.. en otroligt mysig kväll med mycket kärlek.. det behövs lite mer av sånt.



























Skit är vad det är!

De klarade tre av pappas fingrar, men jag vet inte hur mycket av dem som är kvar. Tummen är nog helt ok, men de andra två vet jag inte.
Lillfinger och ringfinger är tyvärr borta dock...

Jag har inte velat ringa honom, för jag vet att han har haft väldigt ont och han ska åka hem idag så jag väntar till han är på plats hemma. Sen börjar den långa rehabiliteringen och att komma tillbaka till vardagen igen, men hur gör man det när man har förlorat så mycket?

Jag förstår att tankarna går till det allra värsta - att han inte kan fortsätta arbeta mer. Att vara fiskare är ett extremt fysiskt arbete där man har behov av att alla kroppsdelar är intakta. Att vara högerhänt och förlora halva sin hand kan alltså vara förödande..

Jag sa till mamma igår att det är nu VI måste vara som starkast och stötta honom så mycket vi kan så han inte tappar livsgnistan. Fisket är ju hans liv och han kommer att gå under om han inte kan göra det mer.
Han är snart i pensionsåldern, men han skulle aldrig självmant sluta fiska bara för att han blev pensionär. Precis som hans egen pappa, Bror.

Vad är det med alla olyckor som sker egentligen? Tar de aldrig slut?
...och VAD ska vi lära oss den Här gången egentligen? Nu känns det bara för j-la orättvist...

13 juni 2011

Jobbig förmiddag

Hade tänkt berätta om helgen idag, men det blev en trist förmiddag istället då mamma ringde för ett tag sen och berättade att pappa Lars har klämt sina fingrar på båten när han jobbade och fick åka in till akuten. Risk för amputering av lillfinger och ringfinger på höger hand, förhoppningsvis kan de klara pekfingret, men inga garantier..
Är hos handspecialister i Göteborg just nu, så jag går bara och väntar på att mamma ska ringa och ge besked..

Så jävla suckit!

10 juni 2011

Konstig katt



Vår äter isbergssallad!

8 juni 2011

The saga is soon to be concluded..

..och första delen av slutet kommer på bio i november:
>

Nostalgi..


Att åka tillbaka till platser som betytt mycket på ett eller annat sätt i livet gör mig alltid så nostalgisk. Helst en dag som denna när jag verkligen har tid att gå runt och fundera och inte göra något liksom...

Nostalgi är nog det bästa sättet att bevara sina minnen på, sen tar man fram dem en trist och grå dag när man behöver bli lite glad igen..

Det nya livet!


För fyra år och ca en månad sen var vi här och gick hem med en prins i min mage..
Jag blev riktigt rörd av att vara tillbaka här.. Funderade t o m på att gå upp och visa en bild av honom, men vågade inte. ;-)

Tack Sahlgrenska Repro för Mille!

Nu då?

Gissa vart jag är!

Daggmasken



...ska nu opereras! På väg till Göteborg och handkliniken. Fick kompa en stund idag, för självklart får Fia inte köra hem efter operationen.

Vad jag ska göra under tiden jag väntar på henne?

Kolla på Vampire Diaries på datorn kanske.. ;-)

7 juni 2011

Hur gammal är du?

Fanny, 6 år, frågade mig det imorse när jag lämnade prinsen på dagis.

- Hur gammal tror du är jag?, svarade jag. Fast sa sen snabbt; "nej, det är väl svårt att säga!" Jag ångrade ju mig snabbt för att riskera få höra att man ser ut som femtio är ingen bra början på dagen.

- Jag tror 20!, säger då denna underbara ängel och gjorde verkligen min morgon..

Jag log stort mot henne och sa "Tack, fast jag är 38."
Hon funderade en stund och sen sa hon:
- Då är ju du större än min Pappa!?

..och där gick min sol ned igen, för hon sa det på ett sätt som lät som att INGEN kan vara äldre än hennes pappa.
Men sen gick den upp igen och jag insåg att jag ju trots allt bara är 20 idag! ;)

5 juni 2011

Riddaren i korta rocken


En fantastisk dag får ett fantastiskt slut vid fästningen. Prinsen vet att det har bott riddare där en gång i tiden.. ;-)

3 juni 2011

Kommer ni ihåg näsorna?


På väg ned till vårmarknaden från parkeringen hittade vi såna där näsor som man sätter på näsan.. himla snyggt!

1 juni 2011

Grattis på 93-års dagen!

"Farmor" Linnéa fyller idag 93 år och still going strong!
Jag ringde henne nyss och hon berättade då att hennes nyligen inopererad pacemaker gör att hon mår lika bra som när hon var 50. Härligt! Då har hon ju runt 50 år kvar innan hundra.. ;)

Grattis på födelsedagen!