Pratade med pappa igår och han verkade vara vid ganska gott mod, i alla fall när han pratade med mig.Han hade lite mindre ont och hade fått bra med smärtstillande med sig hem, för han fick komma hem igår, med högerhanden i paket.
Han hade alltså helt klarat tummen (tack och lov), som var fri från bandage, resten av handen var inpackad sa han och de två "småfingrarna" fanns inte kvar. De hade sagt, precis som vi misstänkte, att det inte fanns något de kunde göra för dem utan det var bara att lappa ihop det som fanns kvar.
Långfingret hade de också fått laga på något sätt, men han visste inte helt säkert hur. Pekfingret var nog också ganska ok.
Han har ju trots allt kvar det väsentliga och viktiga greppet i handen och vi har sagt så många gånger att det var tur att det inte blev värre, att han kunde förlorat hela handen.
Jag kan tänka mig att en sån här olycka leder till en viss sorgetid, precis som när man förlorar någon man tycker om. Att "bara" förlora två fingrar kanske inte låter så svårt för vissa, men jag tror inte man kan föreställa sig om man inte varit i sitsen själv.
Det är ju en bit av ens fysiska kropp som man haft hela livet, som inte finns kvar längre...
Som min syster skrev ska man ta vara på livet och njuta, man vet aldrig vad som kan hända..
