Det var nästan vad jag gjorde igår. Jag fick nästan en person att gråta och det har följt mig genom hela natten och även idag.
Varför?
Jaa... lång historia!
Vi har länge haft ett missnöje mot vår avdelning på dagiset (förlåt - förskolan!) Mille går på. Vi anser att de haft för mycket nedskärningar och tagit bort värdefull personal vilket lett till att barnen i mångt och mycket får sköta sig själva, eller blir samlade i stora grupper där de inte gör så mycket mer än att roar varandra (och DET är inte en dålig sak i sig, jag är helt för ensamlek och förmåga att sysselsätta sig själv).
Detta har lett till att vi vid flertal tillfällen haft funderingar på att byta avdelning eller kanske t o m helt byta förskola, men samtidigt har han haft sina bästa vänner på avdelningen och han SJÄLV har inte lidit nämnvärt av att det är personalförändringar. Då hade han sagt det och vi hade märkt det.
MEN, nu kommer hans kompisar att börja i förskoleklass till hösten och det leder till att han kommer att stå som ensam kille kvar på sin avdelning i sin åldersgrupp. Tre tjejer kommer att vara kvar som är -08:or, men de lekar han aldrig med, plus att tjejer inte är så jätteroliga för tillfället (förutom Agnes som alltid är poppis!).
På den andra avdelningen kommer det däremot vara ett flertal i samma ålder varav en som bor hemma på gatan som han ofta leker med.
Slutsats - vi vill byta till den avdelningen så han slipper gå sitt sista år som ensam kille där och redan nu styra in på att de ska hamna i samma förskoleklass om ett år.
Konstig inställning? Nej, helt naturligt tycker VI.
Vi har försökt snacka med rektorn om det här, men hon hänvisar till att vi ska ta det med pedagogerna, vilket vi gjorde igår.
En av dem var där igår när jag skulle hämta och eftersom rektorn sagt att hon har tagit upp det med berörda pedagoger gick jag rakt på sak och sa att vi vill byta avdelning och vill veta vad de (hon) anser om saken.
Under en ca halvtimma försökte jag sedan få henne att säga något mer än att "det är bra för tryggheten om han stannar kvar på sin nuvarande avdelning" och att "de får springa fritt mellan avdelningarna", men det var lönlöst. Hon hade inga argument och vi sa sak på sak som motsade hennes motivering till att han inte ska byta.
Till slut sa jag att jag bara blir frustrerad av att inte få några svar och att vi kommer att gå vidare med ärendet och begära att han blir flyttad!
Fia gick t o m därifrån för hon märkte hur pedagogen reagerade och kände sig ansatt, men vad ska man göra när man inte ens får ett svar. Inte ett ord liksom!?
Pedagogen fick en klapp på armen av mig, "jag hoppas inte du tar det här personlig, för det handlar inte om det", hon nickade, svalde och sa "mummel mummel" och jag såg hur tårarna var på väg.
Jag var så frustrerad hela kvällen efter det och drömde t o m om det på natten. Jag är inte van vid att äldre människor, för hon är äldre än jag är, inte klarar av att föra en vettig konversation och diskussion utan praktiskt taget lägger sig på rygg med tassarna i vädret och ger upp. Inte säger ett jota, nada, zip, zero, zilch.. som
Ursula brukar säga.
Idag går i alla fall jakten på den nya avdelningen vidare. Med eller utan framgång återstår att se.
Idag tänker jag inte få en vuxen kvinna att gråta i alla fall. Hoppas jag.. :-(
Var igår på luciafirande på dagis och jag både grät av stolthet och skrattade så jag grät lite till när Mille sjöng och tog i för kung och fosterland!
vi hämtar julegran
