Att ta adjö..

Att gå på begravning är verkligen att bli påmind om livets växlingar. Jag går nästan aldrig i kyrkan och tyvärr har de senaste gångerna varit på just begravningar och då för mina nära släktingar vilket gör saken lite värre än vanligt.

Igår var en sån dag, en dag som pendlade mellan gråt (vid begravningen), skratt (i mötet med gamla släktingar som jag inte sett på länge) och sedan gråt och skratt igen när vi gick igenom alla gamla saker i farfars (och även farmors) lägenhet.
Vi hittade saker som minde om en gången tid, både för oss själva och för dem som inte längre är kvar. Jag har nu ingen av de gamla kvar på min biologiska pappas sida, då både pappa, farbror, farmor och nu även farfar har gått ur tiden. Att då gå igenom sakerna gjorde allt lite mer känslosamt..

Jag grät en skvätt när jag hittade farmors gamla kokböcker som hon skrivit recept i, men även anteckningar från en tid jag antar att hon gick på husmorsskola eller liknande. Att se det var som att uppleva farmors matlagning igen, med alla dofter som susade förbi i minnet.

Att ta adjö är livets naturliga gång och något man måste göra, även om det är svårt, men som jag hade skrivit i talet som prästen läste upp; nu är alla i den familjen samlade igen, tillsammans där uppe.